Hanna och Karin är bästisar och hela sommaren har de lekt och byggt kojor i skogen. Men när höstterminen börjar förändras allt. Karin vill vara med de tuffa tjejerna - och det blir med ens alldeles tomt runt Hanna. På rasterna gömmer hon sig för att inte bli retad eller slagen; för att syskonen inte ska se ringen av ensamhet kring henne. Hanna fyller elva men ingen i klassen sjunger för henne. Hon fyller tolv och har inget kalas; vem skulle vilja komma till hem till henne?
Flera år senare finner vi Hanna på ett mentalsjukhus. Hon står vid fönstret och lutar sig mot världen utanför. Där finns froståkrarna, längtansvattnet och mörkerskogen, där finns människor, närhet, hud. Hon undrar hur kyssar smakar. Vill öppna fönstret och släppa in luft, här är det tungt att andas, själen får astma, dårskapen växer. Hon är fortfarande ung, här kan hon inte stanna.
Den här boken gjorde jätteont att läsa, och då det delvis är en självbiografisk roman gör att det känns extra mycket. Jag känner själv igen mig i mycket av det Hanna upplevde som barn. Det gör ont i mig att det finns barn som utsätts för denna mobbing dagligen.
Boken är mörk och sorglig, det är ingen "må bra bok" och den lär sitta i minnet väldigt länge.
Författare: Johanna Nilsson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Format: E - bok
Kategori: Roman
Betyg: 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar